Det kom en osynlig smårufsigt låtande vindil in genom det stängda sovrumsfönstret och fick mig klarvaken av positiv spänning denna senvintermorgon;
Den svalkande vindens lätta sus ville något. Nu! viskades ett budskap;
"Stalkers är det inget fel på. De har bara missaten och annan, nåja mer eller mindre förfärandes många, lektioner både i och utanför skolans ramara: De
har aldrig fått uppmuntran... Vem skall ställas inför skranket och svara för dessa olyckliga mobbarhjärtan - ty innerst inne blir i n g e n lycklig av att mobba bort livsglädje från en människa. Eller...?
Vindens mjuka röst hickade tilloch tänk! jag tyckte mig se en skepnad fvormas av svepande vindilar. Fölnstret nickade omärkligt. Så kan det gå.
Vinden stod stilla.
Den hade gömt min systerdotter-dotter Clara. Inte vet jag, men vem skulle fört C. till denna alldeles omtumlande marfebruari-mars-morgon 2011 - om inte Vinden? Clara såg totalt cool ut. Inget som kunde rubba hennes nyfikna leende och spjuverögon.Hon är en av mina märkligaste intellektuella i vår stora släkt; En av de större, kanske rentav störst av alla i Gunnarskog där själva huvudroten klarar allt.
Clara, 11,hoppade fram på salongsgolvet - och hon sjöng "Love me" så övertygande att
Selma Lagerlöf kom ut ur den eviga sömnen, tassande och tro det eller ej:
Selma hade färdats på vindens vingar och nu djöngs unisont 2 favoriter: Ack Värmeland Du sköna och Barnatro med Lapp-Lisa.
Mamma! Clara hade en stark röst och rusade rätt i den stora famnen;
Jovisst---det v a r Johanna i Edeby.Vackert graciös. En riktig gudinna som värnar frid och kulturell växt.
Thorwald
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar